Alla hjärtas dag? fenomenet nätdejting
Nu är jag lite lagom less på fenomenet alla hjärtans dag - för att inte tala om fenomenet nätdejting! Och oh ja, en sådan profil har jag, efter att i höstas svarat på en utmaning. Och visst kan man träffa trevliga människor på nätet - men det känns lite som att leta efter ett guldkorn på en sandstrand.
Och varför ta upp detta idag? Jo förstår ni - jag är alldeles facinerad av vilken utseende fixering man möts av. Fick mig faktiskt ett ganska gott skratt när jag lästa igenom min post idag. Jag ansåg mig vara schysst genom att tala om att du, jag är inte intresserad - och dum som jag är angav jag orsaken; Jag fixar helt enkelt inte killar version klängranka. Svaret?
"Kolla mitt fotoalbum så ser du vad du missar!" 2 minuter senare fick jag i ett nytt mejl veta att han tänkte radera mina inlägg. I det tredje mejlet som kom minuten senare fick jag reda på att nu hade jag verkligen missat ngt snyggt och att jag nu var raderad.
Mitt fel? Jag var helt enkelt inte intresserad - och intresset väcktes inte av att det var minut rasade in nya mejl innan jag ens hunnit med att läsa det första. Killen gick från klängranka till mail-stalker - och han blockerade mig. Irronin i det hela får mig faktiskt att skratta lit mitt i allt elände. Varför ska man behöva ha dåligt samvete för att man inte besvarar någons känslor och försöker få personen i råga att förstå det utan att stampa sönder denna totalt?
Jag tänker inte på minsta vis utmåla mig som perfekt, jag har mina laster. Jag är en chokladälskande, skofanatisk Uppsala-student som är lite för lat för mitt eget bästa. Jag är begåvad med en vass tunga, och använder självironi för att ta mig igenom livet. Visst uppskattar jag ett vackert leende, och att få höra vackra ord - men det är inte vad som räknas. En vacker handling gör ord överflödiga, och en vacker insida överskuggar lätt ett vackert leende.
Och varför ta upp detta idag? Jo förstår ni - jag är alldeles facinerad av vilken utseende fixering man möts av. Fick mig faktiskt ett ganska gott skratt när jag lästa igenom min post idag. Jag ansåg mig vara schysst genom att tala om att du, jag är inte intresserad - och dum som jag är angav jag orsaken; Jag fixar helt enkelt inte killar version klängranka. Svaret?
"Kolla mitt fotoalbum så ser du vad du missar!" 2 minuter senare fick jag i ett nytt mejl veta att han tänkte radera mina inlägg. I det tredje mejlet som kom minuten senare fick jag reda på att nu hade jag verkligen missat ngt snyggt och att jag nu var raderad.
Mitt fel? Jag var helt enkelt inte intresserad - och intresset väcktes inte av att det var minut rasade in nya mejl innan jag ens hunnit med att läsa det första. Killen gick från klängranka till mail-stalker - och han blockerade mig. Irronin i det hela får mig faktiskt att skratta lit mitt i allt elände. Varför ska man behöva ha dåligt samvete för att man inte besvarar någons känslor och försöker få personen i råga att förstå det utan att stampa sönder denna totalt?
Jag tänker inte på minsta vis utmåla mig som perfekt, jag har mina laster. Jag är en chokladälskande, skofanatisk Uppsala-student som är lite för lat för mitt eget bästa. Jag är begåvad med en vass tunga, och använder självironi för att ta mig igenom livet. Visst uppskattar jag ett vackert leende, och att få höra vackra ord - men det är inte vad som räknas. En vacker handling gör ord överflödiga, och en vacker insida överskuggar lätt ett vackert leende.
Kommentarer
Trackback