Det börjar bli väldigt tomt i mina burar
Efter den senaste veckan så har systeryster - tack så mycket - lyckats hitta hem åt de 2 sista saluhanarna och jag önskar dem all lycka i deras nya hem. Ledsamt nog så har också familjens gammelman High Hat's Looking Curly fått vandra över regnbågsbron då han på sista tiden magrat ur och visat allt mindre lust att äta. Du är förevigt saknad vännen. Curls var för övrigt en av de 2 första långhår som flyttade in hos familjen Krigh våren/försommaren 03 tillsammans med sin halvbror Carlos. Långhår i choklad var ännu inte så vanligt då som vad det är nu och jag hade - för att INTE skaffa mig nya marvsin - satt upp bestämda preferenser för vilken typ och vilken färg som skulle eventuellt få flytta in hos mig.
"Tyvärr" släpades jag med på utställning och där stod uppfödaren till dessa två små pojkar med dem i famnen - på pricken vad jag hade satt upp som ideal.., Carlos knep mitt hjärta - först - men bägge två följde de med mig hem och blev grunden till nu nedlagda SMF 351 LoveMiracle'suppfödning av långhår i raserna coronet/sheltie och merino/texel.
Kvar hemma går nu två lagomt pensionärsfeta långhårsdamer från den egna uppfödningen och lever livets lata dagar. Mammas högt älskade Snöflinga - som i slutändan blev mer av en snöboll... och mirakelmarsvinet Giuliana som överlevde mot alla odds vintern 06.
Giuliana blev omparad när hon födde sin kull i mitten av augusti, hon hade inte visat ngt tecken på att vara långt gången och hade gått kvar hos hanen i väntan på att jag skulle hämta hem henne - sådant som tyvärr händer... Planerad ny födsel beräknades därmed till två dagar EFTER min utresa till England - minst sagt taskig timing... Troligen så drabbades Giuli av en hjärnblödning och blev gradvis förlamad - högdräktig bara dagar innan jag skulle resa. Panik, vad göra? Beslutet togs att eftersom ungarna levde i magen på henne och hon själv var pigg och social och med och åt och verkligen VILLE leva åtminstone invänta födseln och försöka rädda de små ofödda liven,
jag reste - och kullen föddes, tyvärr när ingen var hemma och endast en av de fem överlevde - en kopia av sin mor, den honan hade lyckats - trots sin förlamning få fatt i. Tyvärr fick denna lilla tös inte bli många dygn utan hittades död vid mammans sida bara dygn senare. Giuli levde, åt och pratade - hon utvecklade faktiskt ett srskilt kommunikationssystem med min mor - de förstår varann än idag - lustigt nog (inte alls bortskämt marsvin). Fler förtvilvade samtal mellan England och Sverige - VAD göra nu? Veterinärer, erfaret marsvinsfolk liksom jag på distans uttalde orden - det är chanslöst, låt henne få somna... Ett av de värsta belut man som uppfödare ibland måste fatta. Till syvende och sist blev det inte så - mor hade noterat att Giuli sakta men säkert hade börjat få tillbaka muskelkontrollen i nacken och avvaktade några dagar - men glömde lägligt nog berätta detta för mig.
När jag kom hem till Dalarna dagen efter att åter befinna mig på svensk mark efter 4 veckor i England klev ut i marvsinsrummet trodde jag inte mina ögon. I buren lägst upp till höger studsade Giuliana runt och krävde uppmärksamhet och MER persilja. Vi lyckades inte rädda hennes små- men Giuli lever än idag 18 månader senare och är go och rund som få.
RajRaj kommer att få ett nytt hem hos M som pussurka och sällskap av ngn småhane - tack för hjälpen även du M!
När jag for iväg till Italien för snart åtta månader sedan fanns det bara fyra marsvin jag inte kunde släppa ifrån mig - även om jag var tvungen att lägga ner min avel - de tjocka pensionärstanterna, Rajje och så Curls. Man älskar alla sina djur, men vissa ligger en närmre om hjärtat. Nu finns bara två kvar i mina 'burar'...
"Tyvärr" släpades jag med på utställning och där stod uppfödaren till dessa två små pojkar med dem i famnen - på pricken vad jag hade satt upp som ideal.., Carlos knep mitt hjärta - först - men bägge två följde de med mig hem och blev grunden till nu nedlagda SMF 351 LoveMiracle'suppfödning av långhår i raserna coronet/sheltie och merino/texel.
Kvar hemma går nu två lagomt pensionärsfeta långhårsdamer från den egna uppfödningen och lever livets lata dagar. Mammas högt älskade Snöflinga - som i slutändan blev mer av en snöboll... och mirakelmarsvinet Giuliana som överlevde mot alla odds vintern 06.
Giuliana blev omparad när hon födde sin kull i mitten av augusti, hon hade inte visat ngt tecken på att vara långt gången och hade gått kvar hos hanen i väntan på att jag skulle hämta hem henne - sådant som tyvärr händer... Planerad ny födsel beräknades därmed till två dagar EFTER min utresa till England - minst sagt taskig timing... Troligen så drabbades Giuli av en hjärnblödning och blev gradvis förlamad - högdräktig bara dagar innan jag skulle resa. Panik, vad göra? Beslutet togs att eftersom ungarna levde i magen på henne och hon själv var pigg och social och med och åt och verkligen VILLE leva åtminstone invänta födseln och försöka rädda de små ofödda liven,
jag reste - och kullen föddes, tyvärr när ingen var hemma och endast en av de fem överlevde - en kopia av sin mor, den honan hade lyckats - trots sin förlamning få fatt i. Tyvärr fick denna lilla tös inte bli många dygn utan hittades död vid mammans sida bara dygn senare. Giuli levde, åt och pratade - hon utvecklade faktiskt ett srskilt kommunikationssystem med min mor - de förstår varann än idag - lustigt nog (inte alls bortskämt marsvin). Fler förtvilvade samtal mellan England och Sverige - VAD göra nu? Veterinärer, erfaret marsvinsfolk liksom jag på distans uttalde orden - det är chanslöst, låt henne få somna... Ett av de värsta belut man som uppfödare ibland måste fatta. Till syvende och sist blev det inte så - mor hade noterat att Giuli sakta men säkert hade börjat få tillbaka muskelkontrollen i nacken och avvaktade några dagar - men glömde lägligt nog berätta detta för mig.
När jag kom hem till Dalarna dagen efter att åter befinna mig på svensk mark efter 4 veckor i England klev ut i marvsinsrummet trodde jag inte mina ögon. I buren lägst upp till höger studsade Giuliana runt och krävde uppmärksamhet och MER persilja. Vi lyckades inte rädda hennes små- men Giuli lever än idag 18 månader senare och är go och rund som få.
RajRaj kommer att få ett nytt hem hos M som pussurka och sällskap av ngn småhane - tack för hjälpen även du M!
När jag for iväg till Italien för snart åtta månader sedan fanns det bara fyra marsvin jag inte kunde släppa ifrån mig - även om jag var tvungen att lägga ner min avel - de tjocka pensionärstanterna, Rajje och så Curls. Man älskar alla sina djur, men vissa ligger en närmre om hjärtat. Nu finns bara två kvar i mina 'burar'...
Kommentarer
Trackback