Tigerlilja

Kylig morgon i Toscana, vårvintern är tillbaka, ljuset som silas mellan molmassorna har en ljus vitaktig ton. Så långt ifrån det varma solljuset som för 23 år sedan hälsade mig välkommen till världen - såsom det berättas i familjen. För övrigt nog den enda morgon i mitt liv som jag varit morgonpigg - jodå, 5.40, hur sjutton det nu gick till. Det är inte många saker som lyckats få mig ur sängen vid denna okristliga tidpunkt sedan dess, avfärd mot diverse marsvinsutställningar och det sabla morgontåget till Uppsala från Dalarna *muttrar* Inte att förglömma morgonen jag flög iväg mot Siena dock - men den vill jag inte tänka på nu.

Min underbara familj, kära vänner, Du - jag saknar er.

Då jag saknat internet under tidigare tentaupplevelser har jag inte heller kunnat beskriva fenomenet 'italiensk muntlig tenta' - vilket är en tillställning som inte liknar något annat. Det går till såhär - man bestämmer en komplett olämplig dag på en skum tidpunkt och ombeder sedan sina studenter att gå till sekretariatet och skriva in sig för tentan - so far, so good. Studenterna infinner sig vid tentamenstillfället på utsatt tid för upprop och det är då som det uppstår en känsla av tristess och panik. Tentorna betas av i turordning enligt listan - inget konstigt där, MEN problemet är att var tenta tar 15.-30 minuter och är man nummer 14 på en lista av 15 så får man förebereda sig på att vänta - i timmar...

Så här sitter jag nu, två timmar efter att tentamenstillfället inletts och väntar, för fem minuter sedan trippade person nummer tre in till professorn för att göra en framställan av kants moralfilosofi. Varför sitter jag kvar? Det kommer ju dröja åtminstone två timmar till? Jo, professorn har inte meddelat om/när och hur länge han bryter för lunch - så det är absolut ingen idé att avlägsna sig...

Uttråkad? Kan ni ge er på! Panikslagen - jovars, men vad mer kan jag göra? Jag har läst, läst och sedan läst anteckningarna igen, det som inte fastnat ännu kommer nog heller inte under fem minuters panikplugg. Egentligen behöver jag ju inte mer än klara dessa tentor - dvs få 18 av 30 crediti per tentamen - det är bara det att jag alltid, så gott det går vill prestera på topp. Lustigt nog känner jag aldrig riktigt att jag gör just det. Eller rättare sagt - jag vet att jag kunde utnyttjat studietiden mer effektivt, fått mer gjort - vilket jag vet retar mig om inte en tenta går bra. Som tur är så går i regel mina tentor bra, riktigt bra om sanningen ska fram. Italienska meriter i bagaget från förra terminen ser ut såhär:

*Lettaratura Inglese 28/30 - engelsk litteratur. Kursens värde i svenska hp 6

*Letteratura anglo-amerikana 30 e lode - anglo-amerikansk litteratur högsta betyg. kursens värde i svenska hp 6

* Storia Romana  25/30 - antika roms historia. Kursens värde i svenska hp 10

* filosofia del linguaggio 28/30 - språkfilosofi. Kursens värde i svenska hp 5

Ska sanningen fram så ser de italienska betygen nästan bättre ut än vad de svenska gjort till och från, men jag har fortfarande inte en aning om hur det går när de översätts. Vad bedöms som G? vad anses vara VG? Ingen som vet...

Satt här igår och slängde en blick i backspegeln och började jämföra gamla fotografier. På skoj la jag samtliga bilder bredvid varandra och slogs av hur olikt mitt ansiktsuttryck är på vart och ett av de olika korten. inte så konstigt då jag befann mig i lite olika faser av mitt liv och i vitt skilda sinnesstämningar - men tom ögonen skiftar starkt. Vill passa på att nämna att jag ALDRIG använt färgade linser, skiftningarna i ögonfärg är helt naturliga

Vad kan man säga? Italienare. Här står man i godan ro och väntar på sin som vanligt försenade lokalbuss för att ta sig till universitetet när man blir vittne till en inte särskilt allvarlig krock. Varför då ens skriva om den? Jo, därför att i Italien anses inget vara för litet för ett gräl.

Krocken inträffade mellan en av nämnda lokalbussar och en liten privatbil. Föraren i privatbilen svänger helt glatt ut i gatan utan att notera att, hoppsan, där kör en buss sakteliga förbi - alltså uppstår ett litet möte mellan buss och bil - utan allvarligare skador än lite repor i lacken för dem båda.

Alltså, uppretad tvärförbannad bussförare hoppas ur bussen som helt sonika PARKERAS mitt i gatan och därmed hindrar föraren i den lilla svarta bilen från att kliva ur dessutom och gapar ilsket - inte alltför artigt och välartikulerat - om att han måste minsann köra sin rutt och har inte föraren av den lilla svarta bilen ögon att se med? (ja, HUR kan man missa en stor buss när man svänger ut från vägkanten - det undrar jag med... Häng kvar för trolig förklaring)

Och vad inträffar? Jo, passageraren - som är en italiensk kvinna - i den lilla svarta bilen får ett fullkomligt hysteriutbrott och flyger ur bilen och börjar skrika och slå helt hysteriskt mot bussföraren, blir undanknuffad och vänder sig då till omkringstående (vi hade hunnit växa till en ansenlig folkskara) och ropa på hjälp högt och klagande - inte en enda av oss rör en fena.

I samma stund har föraren lyckats kravla sig ur via passagerarsidan och fångar in vad som uppenbarligen verkar vara hustrun (men med ansiktet förvridet av ilska och gråt såg hon ut att kunna vara hans mamma likväl...) Det tar honom gott och väl över fem minuter att lyckas slita den hysteriska kvinnan bort från buss och förare allt medans hon skriker och slår vilt omkring sig. Slutligen lyckas han halvt släpa, halvt lyfta in henne i bilen - men icke blir hon kvar där inte... En skarp åthutning följt av ännu mer ovårdat språk och hon ger sig slutligen. Suck, en sådan kvinna - vilket humör! Och jag beskylls för dåligt humör, hehe - jag är en ängel i jämförelse! Äntligen rullar bussen vidare och trafiken flyter igång igen. Alla åskådare andas ut i en gemensam suck av lättnad. Bara i Italien...

Så varför såg inte mannen bussen? Hmmm... Undrar just om det möjligen var så att den ngt hysteriska kvinnan har ngt med saken att göra - det är förståeligt om man tappar koncentrationen i hennes sällskap...

Halleluja! Inget mer "är du irländska?" varför färgade jag inte håret ljusbrunt tidigare? Senaste halvåret har jag inte kunnat ta ett steg utanför dörren onsdag/fredags/lördagskvällar (m.fl.) utan att mötas av ett meningsutbyte av liknade sort:

- Är du irländska?

- Nej

 Men, amerikanske då?

 Nope

- Jamen, fransyska?

Skakar på huvudet till svar

- Engelska då?

- Inte det heller

- Jamen varifrån är du?

- Jag är svenska

Du är ju inte blond!! (detta uttalande följs alltid av höjda ögonbryn och hakor som faller till marken...)

Detta samtal har jag haft x antal gånger de senaste 8 månaderna. Varför? Jag har haft håret färgat i en mättad rödbrun hyfsat naturlig ton, av autentiska irländare kallad 'auburn'. Inga förutfattade meningar här inte. Ljus hud, blågröna ögon, rött hår - jepp, där har vi en irländska och alla svenskar är blonda (och enligt den allmänt rådande opinionen - söta)*s*

'Visst gissas det fortfarande om varifrån jag kommer, men nu låter det lite annorlunda. För fem minuter sedan när jag öppnade dörren för en representant från en nyöppnad bokhandel så misstogs jag för 3e gången för italienska! Smickrande, eftersom jag i regel dessutom hunnit öppna munnen och sagt några fraser innan de frågar ifrån vilken region jag kommer ifrån, för senesiska talar jag ju inte.

Iofs kan ju tilläggas att jag både i Pisa och Rom även som rödhårig misstogs för att vara italienska, men, men, Siena är en stad full av utbytesstudenter och rödhåriga italienskor är inte så vanligt om man nu inte använt en hel massa färg (och de färgerna ser INTE naturliga ut för fem öre ...)

Hm, dock är jag nu också medlem i en italiensk bokklubb... Hur sjutton gick det till? Jaja, böcker läser jag ju i vilket fall som och kan man få dem rabatterade - varför inte? Får pallra mig upp till Firenze och spana in bokhandeln alternativt surfa in på nätet och plöja boklistor, på italienska såklart ;)

Jaha, här känner man sig duktig och åker ner till Italien för att plugga flitigt inför alla tentor (kände mest för att gräva ner mig hemma i dalarna och gå långa promenader med de fyra hundarna, bara gå runt och skrota och göra ingenting) - men det ligger ju inte riktigt för mig inte...

Så, tillbaks till Italien jag for och återupptog studierna - fick faktiskt en riktigt fin komplimang av min tyske professor i moralfilosofi - kants tre mycket förvirrade skrifter, på italienska... 

"Det märks på de svar du ger på mina seminarier att du är väl förberedd"

Detta apropå en diskussion om huruvida jag studerar texterna eller ej och jag svarat ärligt att varje enskilt stycke är läst minimum tre gånger. Inte illa för en utbytesstudent som ideligen snavar över sin egen tunga - grammatikstudier finns det inte tid för tyvärr - jag får ta dem med övrig passiv språkinlärning.

Men nåväl, stycket heter ju 'just my luck' - och varför det då? JO - från och med denna minut har jag fått en hel veckas ledighet från lektioner... Nästa föreläsning äger rum först torsdag nästa vecka. Och varför då detta? JO, filosofie lektionerna tar akademisk tystnad för tenta förberedelser - och övriga lärare ställer in lektioner till förmån för det Italienska riksdagsvalet. Ursäkta mig, men valet äger rum lördag-måndag - varför ställa in fredags, tisdags och onsdagslektionerna?? Jag hade nog inte tagit detta så hårt om det inte varit för att vårregnen faller över Toscana och så fortsätter att göra tom - just det - nästa fredag... Annars hade det ju varit ett utmärkt tillfälle att ta med sig sina tegelstenar till böcker ut i solskenet och lägga grunden för en fräsch solbränna redan nu. Men icke- vilken sol?

Sedan kan vi ju lägga till at hyresvärden släppte ner en räkning framför näbben på oss igår - som han anser att vi ska betala, som inte ens berör den tid vi bott i lägenheten utan renoveringstiden... Att siffrorna inte heller stämmer med de uppgifter vi fått i samtal med företaget i fråga gör inte saken bättre. Surprice - nästan tusenlappen extra i fasta kostnader. Glömde vi nämna dem. Gah, Italien!

Ljuspunkten? Här finns ingen snö! (försök till positiv vinkling)

En dags försenat grattis till Camilla som igår fyyllde 23!
Jag var upp en sväng till Borlänge och bowlade med tjejerna - nu är det inte länge sedan vi sågs (tisdags faktiskt, fika och shopping i kupolen, välkommen energihöjare) - men innan dess var det - puh, 7 månader? jösses, tiden som sniglat fram har hunnit springa ifrån en på sistone...

Till min stora förvåning har jag under två år av bowling-dvala genomgått en metamorfos, jag har faktiskt blivit BRA på det (om man bortser från att jag börjar som jag slutar - med en och annan miss). lustig formkurva.

Jag har saknat de här tjejerna, vi hängde ihopp i vått och torrt genom hela gymnasiet och träffades ofta innan ajg flyttade ner till Uppsala (och sedan än längre söderut). Tillsammans med dem behöver jag inte oroa mig för vad jags ak säga/tänka/tycka - de tar mig för vad jag är, och de älskar mig för det. Jag ska hälsa på/ringa oftare - skicka fler vykort hädanefter!

Under de tre timmarna vi i 'gänget'  (som byter form och komposiition nu och då) höll ihop kände jag mig ästan som mitt vanllig glada positiva jag från i höstas. Jag kan le spexa och skratta - men så fort jag blir ensam... Nejm inga sådana tankar. Aktivitet, aktivitet, aktivitet!

Nu på förmiddagen har jag pratat länge med vännen S från Uppsala, vi har inte haft så mycket kontakt på sista tiden, vilket för mig har varit en källa till stor ångest. Vi har nog rett ut det mesta som finns att säga även om vi (eftersom människor är olika) har en hel olika åsikter - men det får vi reda ut/acceptera/diskutera med tiden. Vännen, du ska veta hur ofta jag tänkt på dig, frågat om dig - och hur rädd jag ärligt talat varit för att ett ev fredsförsök på långdistans skulle slå fel... Men jag hade inte ork/styrka/mod för stunden