Tigerlilja

Som vanligt börjar jag med det mesta alldeles för sent - alltid ute i sista minuten. Förstår inte hur jag bär mig åt. Och jag som avskyr stress, magkatarren dyker väl upp som ett brev på posten. Och det här som började så bra. Jag klarade av 2 uppgifter som ska in den 6e redan i fredags - hurra för mig. men vad gör jag? Totalt underskattar den tid de andra två uppgifterna kommer att ta, och guess what. de ska in imorgon! Jaja, ett par timmars sömn och en halv liter starkt kaffe imorgon bitti kanske hjälper? Hoppas kan man ju alltid.

Suck - nu förstår jag hur 6 stycken sådana här uppgifter kan sysselsätta en i en hel veckas tid. Det där jag haffsat ihop ikväll är inte vatten värt.

Och pengarna de går sin egen väg. Dags att köpa nya böcker - igen. Nudlar denna månad? Kan ni ge er på!

Det ser ljust ut - än så länge.
Men det kan gå fort i ishockey...

Men inte idag! Kan  ni fatta det? Sverige tog OS-guld i ishockey!

Jaha  - att få de där kakorna klara var då rakt inte lätt. Pappas senaste investering är en ultramodern ugn med massa spännande små specialeffekter.  Det är bara det att allt tar mycket längre tid att få klart i denna fantastiska apparat - har sällan varit med om att en kaka flutit ur formen när man ska stjälpa upp den på fatet, men så blev det. Jaja, de smakar gott iaf.

Och så har mmailservern lagt av - jag kommer inte åt min mejl! Vilket i mitt liv innebär katastrof. Hur blev jag såhär beroende av datorn?

Har hittat flera skojiga recept på olika sortes chokladkakor - så jag testar 2 nu ikväll.
En marmorerad kaka med hallon - choklad och vanilj i kombination med hallon kan aldrig vara fel.? Eller en mjuk choklakaka i portionsform som ska serveras med färsk frukt och glass?
Lovar att berätta hur de smakade. ;)


bantar? jag? äh - matlagning och bakning är alldeles för roligt för att man ska låta bli pga ngt så fånigt som bantning. Der bästa med att vara hemma hos familjen är att man inte behöver äta upp allt jag lagar själv heller *s*

Jag tycker verkligen att Anna Book är väldigt duktig i Let's Dance - men ingen (framförallt inte vi lite knubbiga) bör ikläda sig en orangeaktig klänning, långrandig, smalrandig... Katastrof... och med aprikosa flärpar i ärmar och fållkant

Men Anna dansar bra iaf - även när hon tappar bort sig gör hon det med stil.

Till skillnad från Peppe Eng.

Mitt i allt deppande måste jag le åt åtmionstone en del av eländet. Jag fick ett ryck och färade håret - mörkt rött, rödbrunt. Eller tja, det var iaf tanken. Ni vet den där mörkt röda tonen Andie Mcdowell hari Loreal-reklamen? den nyansen var tanken. Kruxet är att mitt hår ursprungligen är färgat mörk, nu med 4 cm utväxt ungefär, och att min naturliga hårfärg inehåller en hel del rött i sig. Jag bleker inte mitt hår, inte en chans. Färgen borde ändå ha fördelat sig ganska väl med tanke på att jag inte är ljushårig i vanliga fall heller, ev en färgskiftning - men inte mycket mer

Resultatet?
Tja, katastrof skulle man nog kunna säga.  Längderna har 2 nyanser av mörkt körsbärsrött på mörk botten och utväxten är tja, version ljusrött körsbär möter morot. Med rätt smink till kan vi säkert få det att se lite mindre fruktansvärt ut - och håret måste definitivt fästas upp på ngt vis, absolut inte benat...

Det var den mindre av dagens katastrofer - men för stunden det enda jag kan med att le åt

Osams med mig själv.
Osams med min älskade mamma.
Osams med min framtid.

Valfri ordning på ovanstående eller en enda röra. Jag är fruktansvärt trött på att vara så fruktansvärt duktig, ännu mer trött på att få det slängt i ansiktet. Fröken duktig. Troligen det värsta man kan få för sig att säga om man vill såra mig, av diverse anledningar.

Samtidigt vet jag att jag är beroende av mitt organiserade kaos - att alltid vara klar i tid, att förstå. Jag måste helt enkelt delvis vara denna duktiga person för att orka.  Jag behöver mål och mening. Har stora problem med att bara vara. Ni som känner mig vet exakt hur nojjig jag är med mina studier - jag bara måste prestera. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska - verkligen inte. Men att vara duktig bleve tt sätt för mig att utmärka mig när jag var liten, och det sitter djupt i min självbild att jag är duktig, kan mycket.

och så den ständiga frågan - var hör jag hemma?

Jag har nog blivit komplett galen. Med tanke på att jag har ont om pengar borde jag absolut inte lägga så mycket pengar på inredning som jag gör!  I höstas köpte jag på mig en soffgrupp i svart skinn och svart soffbord, och nu i förrgår köpte jag på mig blommor i limegrönt och cerise-rosa som placerats i varsin kruka i motsatt färg.

Till listan kan läggas:
soffkuddar i samma färger (cerise och lime)
pläd i fuskpäls brunsvart - läskigt varm och mysig
och en annan massa småprytlar som jag inte minns i skrivande stund

Nästa steg - svarta spetsgardiner
och överkast  - även det i svart
och kuddar till sängen i limegrönt och cerise

Ännu en vecka har jag suttit och stirrat på den lilla klockan i högra hörnet av dataskärmen. hur blev det såhär? vart tog all tid vägen? Svaret är väl egentligen ganska  enkelt - det finns alldeles för mycket att göra - och i dagsläget känns flertalet av dem betydligt mer lockande än grammatikböcker, eller vad man nu som student för tillfället sitter med framför nosen. OS någon - iishockey på TV? middag med vännerna någon? En timme eller två alldeles för sig själv med en skräproman och en chokladask i knät?

Nej, nu tar jag och packar väskan oh ger mig av hemåt - finns alltid någon liten söt fyrbent hårboll man kan klappa på, hund eller marsvin spelar ingen större roll. Största skillanden är väl möjligen att sistnämnda versionen inte äter upp ens skor. .. ;) 

Nu är jag lite lagom less på fenomenet alla hjärtans dag - för att inte tala om fenomenet nätdejting! Och oh ja, en sådan profil har jag, efter att i höstas svarat på en utmaning. Och visst kan man träffa trevliga människor på nätet - men det känns lite som att leta efter ett guldkorn på en sandstrand.

---

Och varför ta upp detta idag? Jo förstår ni - jag är alldeles facinerad av vilken utseende fixering man möts av. Fick mig faktiskt ett ganska gott skratt när jag lästa igenom min post idag. Jag ansåg mig vara schysst genom att tala om att du, jag är inte intresserad - och dum som jag är angav jag orsaken; Jag fixar helt enkelt inte killar version klängranka. Svaret?

"Kolla mitt fotoalbum så ser du vad du missar!"   2 minuter senare fick jag i ett nytt mejl veta att han tänkte radera mina inlägg. I det tredje mejlet som kom minuten senare fick jag reda på att nu hade jag verkligen missat ngt snyggt och att jag nu var raderad.

Mitt fel? Jag var helt enkelt inte intresserad - och intresset väcktes inte av att det var minut rasade in nya mejl innan jag ens hunnit med att läsa det första. Killen gick från klängranka till mail-stalker - och han blockerade mig. Irronin i det hela får mig faktiskt att skratta lit mitt i allt elände. Varför ska man behöva ha dåligt samvete för att man inte besvarar någons känslor och försöker få personen i råga att förstå det utan att stampa sönder denna totalt?

---

 Jag tänker inte på minsta vis utmåla mig som perfekt, jag har mina laster. Jag är en chokladälskande, skofanatisk Uppsala-student som är lite för lat för mitt eget bästa. Jag är begåvad med en vass tunga, och använder självironi för att ta mig igenom livet. Visst uppskattar jag ett vackert leende, och att få höra vackra ord - men det är inte vad som räknas. En vacker handling gör ord överflödiga, och en vacker insida överskuggar lätt ett vackert leende.