Tigerlilja

vad gör man när skavsåren näst intill tar livet av en? Tackar gudarna för att man hittar en butik med biliga skor! Dessa söta små saker kostade mig endast 50 kr. Här ngt skitiga då vi stackars Erasmus studenter överraskades av det första höstregnet, vi snackar inte duggrengsvariant här inte

Siena är en stad för personer som tycker om att gå, backe upp och backe ner. Vacker och mysig javisst, men bekväma skor e ett måste.
 

Dags för en liten uppdatering av vad jag haft för mig kanske - har ju bara varit här i över 2 veckor nu. Lustigt hur tiden både tycks stå still och rusa fram på en och samma gång.

Nåväl, första veckan beksrivs enklast som något förvirrad, med tröskelprov och inskrivningsprocedurer att ta sig igenom, för att inte tala om att hitta fram till rätt adress - allt ser precis likadant ut - överallt... När vi väl lyckats hitta Università per stranieri denna måndagsmorgon, fick vi genast en ny adress att ta oss till, krävdes flera smarta utbytesstudenter för att hitta fram, hyffsat pålitliga kartor till trots - med resultatet att nämnda studenter kom fram i grevens tid och med andan i halsen till detta prov.  

Efter denna upplyftande erfarenhet travar student efter student iväg till italienska motsvarigheten till Internationella kansliet för den första delen av inskrivningen, slussas sedan vidare till ett annat kontor i en annan del av staden där de sedan instrueras att de ska än hit, än dit och sedan ytterligare hit och dit. Effektivitet - vad är det?

Resten av veckan går i samma anda - jakten på 'carta di soggiorno' eller i mitt fal som skandinav 'permeso di studi' inleds - exakt vad jag sökte framgick först efter tre timmars promenerade mellan diverse olika kontor - hur får de någonsin något gjort härnere?

Väntar fortfarande på det sista dokument som behövs för att jag överhuvudtaget ska kunna söka detta studietilstånd, jaja, 'domani domani' som det så ofta sägs härnere, så synd då att jag är ytterst svensk och vill se saker gjorda NU! - helst omedelbart

Trots att jag lägligt passade på att dra på mig en förkylning hann jag med ett snabbt besök på marknaden där det inhandlades ny svart kjol samt en blomma till fönstret - förta ljuspunkten i ett alldeles för blekt rum. Och som tidigare nämnts kompletterades möblemanget under söndagen med möbler från Ikea i Firenze.

Kan ju ta tillfället i akt att beksriva mitt boende för det kommande året - medan jag väntar på att vänner ska logga in på messenger...

Det är en liten tvåa strax utanför stadsmuren kring den lillahistoriska staden Siena, mer exakt en 2-3 minuters promenad från Porta Camollia. Gatan är en privat sådan och här kommer inen obehörig in utan att Ina (en av grannarna) förser denne olycklge stackare med en ordentlig utskällning på högljudd italienska - nu senast två amerikanske turister, mycket nonchalanta sådana. Undertecknad fick agera tolk, Ina uppskattar att ha en engelsktalande som kan översätta hennes ilskna ord, hon gav mig faktiskt färska egenhändigt odlade tomater häromkvällen. Smakade underbart tillsammans med pasta al pesto kan jag lova.

Så, liten två på en privat gata - brant som sjutton kan tilläggas, girls, leave your heals at home! Som sagt det lutar, vilket gör att understa våningen i byggnaden används som förråd och Matteo och Argentina bor på den andra - och nu även jag. För att ta sig hit klättrar man upp för en trappa som e klädd med murgröna och diverse andra gröna ting. Denna trappa leder upp till balkongen/entren som har en vacker utsikt över det Toscanska landskapet.

I hallen finns just ingenting, bortsett från en fågelbur som innehåller de två kanariefåglarna Zingo och Ringo och deras två små blåa ägg. Köket är som bekant i avsaknad av både micro och fungerande ugen. I övrigt kan nämnas att det är slitet, men charmigt. Extremt taskigt planerat och utan vettiga arbetsytor - bänk vid spisen? vad ska det vara bra för?  den är fristånde...

köket är förresten det enda rummet som har fönster åt två håll då det är hörnrummet. Matteo och Argentinas rum har jag inte utsforskat närmre, det enda jag verkligen noterat är datorn som jag fick låna första dagarna innan vi fick igång internet på denna. Det är förretsen det mest möblerade (möjligen övermöblerade) rummet i lägenheten.

Mitt rum innehåller en smal säng, e den 70 cm bred e jag lycklig - håller på att ramla ur den mer eller mindre varje natt - e alldeles för van vid min egna 140 säng tror jag. Inte heller har idén påslakan slagit detta unga par, så det lär inskaffas även det. Jag har iaf en garderob - jag får se dt positivt - men allt e vitt vitt VITT - rummet behöver en färginjektion, vet vart mitt första studielån går. Gardinerna e iaf söta - blekt honugsgula och undanträngd i ett hörn står en stol i samma färg. Har nu även lagt märke till att tvillingen till denna stol står mitt på golvet inne hos makarna Omar.

Så var man då här, och har varit här i hela fem dagar om sanningen ska fram. Nu känns det bra även om jag var något, eh, deppig det första dygnet... Mycket man lämnar kvar hemma i Sverige - tack gode gud för internet och telefon! Vad gjorde jag utan dessa uppfinningar?

Faktum är att jag grät från det att jag satte mig i flygstolen och en bra bit in på resan, sedan återigen på bussen i Milano, igen i bussen på väg till Siena och sedan igen dagen därpå n´är jag vaknade i vackra Toscana. Massa känslor som behövde komma upp till ytan tydligen.  Nåja, efter en guidad tur kring staden för att jag skulle 'lära mig att hitta' så kändes det något bättre. Matteo visade mig var man kunde handla och blev sedan överlycklig när han insåg att jag kan laga mat - för det kan inte han!
Hm... undrar vad man akn begära för lön som kokerska? *funderar* vill han äta av min mat får han va så snäll och bidra till matkassan eller sänka mi hyra!

måste förresten köpa mig en bordsugn samt mikro - ugnen i gaspisen e värdelös och jag och gasspisen kommer inte vidare värst bra överrens heller, och jag saknar senska tändstickor - dessa e värdelösa...

Inte heller mitt skrivbord med tillhörande köksstol e någon höjdare, min rygg kommer att ta livet av mig - vilket är anledningen till att jga tar bussen in till Firenze på söndag och shoppar loss på Ikea - ska dock BARA köpa bord och stol och absolut INGENTING annat förrän CSN har betalat ut mitt lån  vilket ju faktiskt kan dröja ännu en vecka eller två, det är ju CSN vi pratar om.

... från nu så har jag fötterna på Italiensk mark.
Lustigt nog så är det med skräckblandad förtjusning som jag reser iväg idag, och vägen hit har definitivt inte varit spikrak. Bland annat så väntar jag fortfarande på att CSN ska godkänna mina låneansökningar så att jag har råd att äta något annat än spaghetti med pesto *s* inte för att jag klagar, men det kan nog bli en smula enformigt. 

Den riktiga paniken satte in i tisdags då jag trodde att min instution befann sig i en grannstad till Siena 8 mil bort, och jag hade då blivit tvungen att pendla. Så i vild panik gick det iväg x antal mail och fax från mig till de ansvariga - än idag väntar jag på svar... Effektivt - eller?

Som tur för mig så är min yne hyresvärd försedd med änglavingar - och snudd på gloria. Så fort han fick nys per mejl om mina farhågor så sökte han rätt på information som han sedan vidarebefordrade till mig.   Så vad var problemet? En sida i den engelska informaitoen tycks ha fallit bort... Attans också...

Så när jag väl andats ut efter detta, och kände mig som ett fån var det dags att tackla packningen - försökt packa för att år ngn? Ser fram emot att få betala för övervikt på flyget... Hett tipps för alla som reser - vakuumpacka lkläderna - de tar absolut ingen plats alls!

Så, idag reser jag - på måndag levereras min nya mobiltelefon och digitalkamera - till min adress i Sverige... Snacka om taskig timing *s*

Kände att jag som det Takida fan jag är vill dela med mig av en av mina favoriter just nu

"Die Alone"

Are you colder now,

are you colder than the water

Is your heart alive,

your heart is so much older?

And you will find out there will be no doubt

There is no way back home

Waiting for the day, it will/will it come your way?

The greatest fear, die alone

You're helpless now,

and you're about to fall

You wanna change,

yeah you want to remember it all

It's darker now and you think you're all alone

Moving closer, let go

Getting weaker and still you don't know

Why tomorrow comes alone

And now it's gone

Are we seeking life,

are we feeding from pain?

I can hear you cry,

are you feeling the same?

I can see it now, you are leaving today

Swallow the pride

Don't think of tomorrow,

don't think of today