Tigerlilja

läser en intressant kurs i nutida skrivande och läsande vilket innebär att vi kursdeltagare skriver en hel del. för er som minns tidigare inlägg om incidenten med köksgrälet kommer här en utbroderad version:

Jag har aldrig varit någon morgonmänniska. De som känner mig har med tiden lärt sig det att man gör bäst i att hålla sig lite på sin kant tills dessa att koffeinet i morgonens allra första kopp kaffe hunnit ut i blodomloppet och förvandlat den sömndruckna, surmulna minen till ett något mer välvilligt, om än tveksamt, leende. Om inte finns risken att det kommer en kaffekopp flygandes följt av ett surt muttrande, och så var den morgonen - och resterande del av dagen - förstörd. Jo, jag är medveten om mina brister och stod faktiskt och smålog åt dem medan jag väntade på min lilla napolitanska kaffebryggares fräsande bubblande som signalerar att den espresso jag inleder min dag med är färdig att intas, väl medveten om att jag kommer få en stund för mig själv med mitt morgonkaffe innan mina italienska conquiline kommer inrasande i köket. Kaffekokaren bubblar äntligen och med ett nöjt leende lyfter jag min napolitana från gasspisen och häller den aromatiskt doftande drycken i en stor mugg med mycket, varm mjölk. Latte på morgonen anses lite utländskt av de flesta italienare men det struntar mitt lyckliga hjärta i, för utlänning, det är jag ju.

Andas in den ljuva doften av espresso, sippar på den skållheta drycken och lyfter blicken. Utanför min balkong brer det toskanska landskapet ut sig, där morgondimman som dansar över olivodlingen på andra sidan sluttningen skingras av solens första värmande strålar. Med blicken fäst på huset på andra sidan dalsänkan drar jag fram stolen till balkongdörren. Undrar just vad det huset en gång var - en liten självförsörjande toskansk bondgård? Ett kloster? Idag verkar det i vart fall tjäna som resort och konferensanläggning. Vilken underbar plats för livets glada fester resonerar jag och sluter ögonen. Doften av de vårblommor som nyss slagit ut i sluttningen ner mot vägen når mina näsborrar och jag ler nöjt. Kanske att jag är på väg att bli mer av en morgonmänniska i alla fall. Lugnet, tystnaden, den toskanska värmande solen, och gott väldoftande kaffe - vissa morgnar är det skönt att bara finnas till.

-Giusepppinaaaaaa!!!! Tystnaden bryts bryskt av Anna som kommer infarande i köket med sin vanliga hållning av potatissäck iförd sin urblekta Musse Pigg prydda pyjamas och med håret på ända.

- Giuseppina! hojtar Anna upphetsat, gestikulerande vilt med händerna som alltid. - Nu vet jag vad det är som luktar så illa när du lagar mat.

Ok, tänker jag, tag tio djupa andetag, drick en klunk kaffe till. Vänder blicken mot den kaklade väggen i 70-talsfärger. Bränd apelsin och olivgrönt. Vrider på huvudet och sveper med blicken över vårt prydliga IKEA-kök, en liten bit av Sverige mitt i Toskanas hjärta.

- Jaha Anna, vad e det som är så illa med min mat?

- Jamen - det e dina kryddor! Du använder kryddor!!! De luktar iiiilla!

Nu räcker inte längre de tio djupa andetagen till. Jag har fått nog av hennes konstanta gnäll på min matlagning. Aldrig har hon ägnat en tanke åt vad hennes kokta blomkål avger för aromer... Jag tar ett djupt andetag, ställer ner kaffekoppen med en smäll och svarar henne på rapp italienska, men fortfarande i lugn ton. Gud nåde den som stör min morgonritual och dessutom börjar dagen med ett påhopp.

-Anna, om du inte klarar av matlukten så föreslår jag att du håller dig hemifrån under de tider jag lagar mat och de efterföljande timmarna. Alternativt stänger in dig på ditt rum med vidöppet fönster för laga mat tänker jag göra och fortsättningsvis använda salt och peppar.
- Men, men alltså - dina kryddor... säger hon och sticker näsan i min burk med paprikapulver vilt grimaserande.
- Ja, mina kryddor. Anna, du har allvarliga problem om du är så känslig för matlukt - snälla, sök läkarhjälp. För allvarligt talat, det du äter är inte tillräckligt för att nära en fågel! Jag är faktiskt orolig för dig. Dessutom, doftar det om din matlagning också.

Här försöker jag signalera med min hållning att samtalet är över innan jag förlorar tålamodet helt. Kommentaren om min mats odörer är sårande trots att jag vet att jag tillagar en carbonara som kan tävla med de flesta italienska kockar. Dessutom känns hennes senaste kommentar om kryddorna orättvis då det enda jag använder i kryddväg är salt och peppar och någon gång emellanåt paprika och färsk basilika. Dessvärre missar hon vinken och maler på i samma spår likt en trasig LP-skiva.

- Ja men, min mat kan ju inte lukta, för när jag steker mitt kött använder jag inte kryddor, inte ens salt... Här avbryter hon sig, tystnar och det syns exakt i vilken sekund som min senaste kommentar sjunker in. Hakan faller ner, ögonbrynen möter hårfästet och på syditalienskt maner levereas ett svar med fler gester än ord.

- TACK! vad är det här då!

Anna nyper sig i midjan för att påvisa att hon har några kilon för mycket kring höfterna. Tittar på Annas gulbleka ansikte, hon skulle vara riktigt söt om hon blev av med glåmigheten i hyn, de mörka ringarna under ögonen och gick ner något kilo i vikt. Suckar tungt - höjer min kaffekopp på nytt och blickar ut genom fönstret bort mot det förmodade gamla klostret. Önskar mig bort till denna fridfulla idyll. Kanske skulle jag kunna inta mitt morgonkaffe sittandes på den gamla gårdsmuren? Utan att slita blicken från den vackra toskanska villan svarar jag slutligen.
- Ja Anna, du går inte ner i vikt därför att du äter för lite och fel. Se på mig, du kan knappast anklaga mig för att äta lite och jag rasar fullkomligt i vikt. Detta beror på att jag vet att äta rätt och regelbundet. Om du vill kan jag lära dig några enkla recept.
- Jamen, din mat luktar!!

Dricker ur det sista av mitt kaffe ställer återigen ner muggen och skärper tonen för att visa att nu är det slut på denna diskussion. Både jag och Patrizia som vi delar lägenheten med har lovat lära Anna hur man lagar mat som man mår bra av och som gör att man orkar mer. Det som oroat mig sedan en tid är inte Annas vikt utan hennes orkeslöshet och glåmiga ansikte. Hur irriterande hon än kan vara så bryr jag mig om tjejen. Jag kan förstå henne, jag är inte rolig att ha att göra med när jag inte för i mig den näring och energi jag behöver. Men någonstans tar det slut, och en kan inte bestämma över de båda andra.

- Anna, kom inte här och tro att din mat inte luktar för det gör den, minst lika mycket som min. Skillnaden är att min i alla fall är näringsriktigt sammansatt.
- Jaha...
- Slutdiskuterat, jag har tidiga lektioner idag och måste göra mig i ordning.

Lämnar köket och passerar på min väg mot min egen lugna vrå badrummet där Patrizia som bäst fönar sitt hår. När jag passerar ler hon stort och mimar ett 'brava' därför att jag stod på mig. Hennes ögon glittrar av munterhet, hon har hört hela samtalet. Irritationen över min störda morgonfrid till trots, smittar hennes leende av sig, jag kan se det komiska i situationen. Jag äter god mat, stackars Anna kommer fortsätta äta sin överkokta, illaluktande blomkål med majonnäs tillsammans med okryddat kött. Med lite tur kanske jag slipper fler gliringar den närmsta framtiden om min mat.

Utanför dörren välkomnar mig den toskanska försommarsolen, de gamla kvinnorna hänger sin rena tvätt tvärs över bakgatan och bilisterna tutat ilsket på varandra alla angelägna om att komma fram först. Tar ett djupt andetag av den varma vårluften och låter mig förtrollas av Sienas nästan magiska charm när jag skyndsamt ilar över den ojämna medeltida stenläggningen. Vem kan vara på dåligt humör någon längre stund en morgon som denna, på en plats som denna?