Tigerlilja

Och jag som trodde jag vant mig vid storstadspulsen. I ett försök att undvika att krocka med gruppen kvinnor på shoppingrunda som kom emot mig med långa steg och stora leenden tar jag ett steg åt vänster, och hör ljudet av tyg som rivs sönder, mina tights har fastnat i något. Om det ändå vore såväl. Inte enbart strumporna har fått sig en reva, utan även i mitt vänstra lår gapar en reva – och jag kände inte ett dugg, känner fortfarande inte ett dugg men mitt förvånade utrop fångar två afroamerikanska kvinnors uppmärksamhet och medkänsla och de slussar in mig i delikatessbutiken invid där jag helt sonika trycks ner på en stol och den ena av dem sliter upp ett enormt plåster ur handväskan medan den andra försöker få tag på servetter för att stoppa blödningen. Butikens ägare försöker greppa hur jag skadat mig.

 

-          På vattenpumpen utanför, meddelar den ena kvinnan. Hon slog benet i vattenpumpen där det sitter en rostig spik!

 

Rostig spik. Såret behöver rengöras, tejpas och troligen sys. Butiken saknar – såklart – första hjälpenkit och ingen kommer på tanken tvätta såret i kranvatten, säkerligen lika bra det. En av matgästerna räcker fram sin flaska med handsprit och undrar om den kan vara till någon nytta. Vad göra?  Handsprit mot öppet sår och sedan plåster, mentalt gick jag igenom varenda svordom jag kan på tre språk. Nästa överraskning var att ingen visste var närmsta akutmottagning fanns och jag fick ett fascinerande förslag.

 

-          Om du går två kvarter till så kommer du till ett apotek, de kan avgöra om du eventuellt måste till sjukhus för att sys.

 

Plågsam promenad under vilken folk tittade på mig som vore jag självaste ringaren i Notre Dame… Väl framme vid apoteket slussas jag snabbt upp till övervåningen och deras farmaceut som efter att ha kastat ett öga på det fortfarande blödande såret ringer efter en ambulans.  Ambulanssjukvårdarna bedömer lika snabbt att jag behöver sys och en stelkrampsspruta så iväg förs jag till Beth Israel sjukhus på södra Manhattan.

Beth Israel, en upplevelse i sig kan jag säga efter närmre 5 timmar på akuten. Den kvinnliga ambulanssjukvårdaren leder mig fram till en stol och jag möts av ett välkomnande leende från en av hennes kollegor som hävdar att:

 

-          Det är i alla fall en ren stol.

 

Vad han menade med detta stod ganska snart klart för mig. Den patient som mannen med det varma leendet vakade över var långt ifrån ren, utfläkt över två andra stolar, full som en kastrull. Bandana knuten runt huvudet, ett stycke nylontyg runt halsen, en vit ansiktsmask, 4 par byxor av olika längd och tyg. Ideligen svärandes på spanska med oförglömliga fraser såsom ”jag ska döda din smutsiga h*** till kollega”. Trevligt sällskap på akuten helt enkelt.

 

De kommande timmarna stod denna man både för en del skrämmande utspel och en hel del underhållning.  Jag höll mig på min kant och fick snabbt sällskap av ett flertal av mer normala patienterna som väntade på hjälp, ingen ville befinna sig alltför nära den kraxande, flaxande – stundtals snarkande - fyllkajan. Normala kallar jag oss, i jämförelse med den brokiga blandning människor som trängdes på denna långt ifrån fläckfria akutmottagning.

 

När jag slutligen får träffa den empatiske judiske läkaren som berättar anekdoter under hela mitt besök, är dennes reaktion på min skada:

 

-          Åh, de sa mig att det bara var ett sticksår, men det där är ju ett djupt skärsår. Jag trodde bara du behövde tejpas ihop och sedan skickas hem, men du behöver sys. Hur längesedan skar du dig och på vad?

 

Ljuvligt, felaktigt inskriven på akuten vilket orsakade en längre väntetid. Stelkrampspruta, halvdussinet bedövningssprutor, 7 stygn och ett recept på penicillin senare får jag vägbeskrivning till närmsta apotek.  Dit haltar jag via närmsta öppna pizzaställe där jag träffar på en kirurg på väg till sitt nattskift på samma sjukhus jag nyss lämnat

 

-          Did you just come from the hospital?

 

Var frågan jag fick. Haltandes med sönderrivna strumpor, stor kompress på låret och sjukhusets band kring handleden var det nog tämligen lätt att konstatera att ja, det hade jag. Hur som, med en hästdos penicillin och en uppsjö bandagamaterial tog jag mig via tunnelbanan tillbaka till hotellet där jag möts av dagens mest upplyftande överraskning, trasig hiss. 8 trappor har aldrig känts så långa.